Dra åt helvete vad förbannad jag är på livet i allmänhet. Jag är så galet trött på M. Är så arg och frustrerad att jag vill slå sönder hela världen, jag gråter av ilska och går sönder inombords och han tror att ett simpelt förlåt räcker.

Han klagar på att allt är förändrat. Att jag är förändrad, men jag gör mitt bästa. Jag tar mig i kragen, går upp på morgonen, duschar och klär på mig, fixar håret och sminkar mig för hans skull. För att han ska tycka att jag är fin..för att vara som förut. Jag ställer upp på sex ofta, och självklart njuter jag av det, men jag ställer upp när jag egentligen borde sova, när jag varit vaken sen 3 på morgonen pga barnen och ska upp tidigt dagen efter så släpper jag ändå till 2 på natten. Jag frågar hur han mår och hur hans dag varit. Jag gör mitt bästa men det är tydligen inte bra nog.

Han däremot har hamnat i någon slentrian. Jag får skatta mig lycklig om han rakar sig var 14e dag. Han har slutat överraska mig med blommor, slutat smeka mig över kinden, slutat pussa mig i håret.

Det är inte jag som förändrats, det är han.