Dra åt helvete vad förbannad jag är på livet i allmänhet. Jag är så galet trött på M. Är så arg och frustrerad att jag vill slå sönder hela världen, jag gråter av ilska och går sönder inombords och han tror att ett simpelt förlåt räcker.

Han klagar på att allt är förändrat. Att jag är förändrad, men jag gör mitt bästa. Jag tar mig i kragen, går upp på morgonen, duschar och klär på mig, fixar håret och sminkar mig för hans skull. För att han ska tycka att jag är fin..för att vara som förut. Jag ställer upp på sex ofta, och självklart njuter jag av det, men jag ställer upp när jag egentligen borde sova, när jag varit vaken sen 3 på morgonen pga barnen och ska upp tidigt dagen efter så släpper jag ändå till 2 på natten. Jag frågar hur han mår och hur hans dag varit. Jag gör mitt bästa men det är tydligen inte bra nog.

Han däremot har hamnat i någon slentrian. Jag får skatta mig lycklig om han rakar sig var 14e dag. Han har slutat överraska mig med blommor, slutat smeka mig över kinden, slutat pussa mig i håret.

Det är inte jag som förändrats, det är han.

Hela familjen ligger sjuka. Det går väl an att M och jag är sjuka, men det är jobbigt för barnen, speciellt E som är så liten. Det blir inte mycket sömn på nätterna för det är alltid ett barn som vaknar ledset, M och jag turas om med att trösta, vyssa och söva. Nu ligger hela familjen i vår säng. Dom andra sover, kvar ligger jag och lyssnar på små små snarkningar. Det är tur att vi inte har några måsten. Tänker nog ligga kvar här hela dagen.

Fy tusan för förkylda ungar. Fy tusan för förkylda mammor! E och N har vaknat i skift inatt, E vaknade sen vid 4.30 skitpigg och krånglig. Lagom tills hon somnade om vaknade N och tyckte det var morgon.. Precis vad jag ville! Gå upp 5.20 på en lördag. Självklart väckte hon E när hon ändå var i farten så nu ligger vi hela familjen i stora sängen och tittar på film. N med en flaska välling och E med tutten i munnen. Bara M som fortfarande sover. Helt jävla otroligt egentligen att karlar kan sova sig igenom näst intill vad som helst.

Min yngsta föddes på en onsdag, och sen dess tänker jag alltid på minuterna efter att hon föddes på onsdagar, det är med väldigt blandade känslor då förlossningen var ganska traumatisk.

Men nu blir det inga fler barn, det räcker med två....Fast lite sugen blir man ju på en trea, vore ju så mysigt med en lillebror! Men det är så jävla opraktiskt med tre barn? Bara det att åka bil med tre bilstolar.. det får inte plats i våran bil...och istället för två ungar att hålla reda på i affären, på badhuset och även hemma.. Nej jag är så glad över mina vackra och underbara barn. Det får räcka med dom.

Det är så fantastiskt med barn...innan man fått barn så uppskattar man inte saker ordentligt. Man uppskattar inte att faktiskt få sitta och skita i lugn och ro utan en unge som bankar på dörren och ropar mamma, en make som tjatar på ungen att låta mamma vara ifred och sen en bebis som skriker av hunger..

Man uppskattar heller inte varm mat och dryck. Man ser det som en självklarhet. Själv så minns jag knappt ens hur varmt kaffe smakar...

Ett besök på en resturang förknippar barnlösa med romantik och levande ljus. Jag förknippar det med mc donalds och barn som tjuter över att leksaken är fel färg.

Mina barn har fått mig att uppskatta livet mer. Dom här små stunderna blir att betyda så mycket mer, idag t.ex så hann jag gå på toa ostört. Visserligen var klockan 22 på kvällen. Men ändå! Är det inte ungarna som stör så är det M..


Igår var en minst sagt dålig dag. M och jag bråkade och grälade så illa att jag för en stund (5 timmar) bara kände för att lägga mig i en hög på golvet och självdö...runt 3 på morgonen så hade vi fått ur oss våra känslor och ventilerat allt mellan himmel och jord. Vi bestämde oss för att vi skulle titta på film ikväll och bara ägna tid åt varandra... En tisdagsdate helt enkelt. Vi skulle inte bara ha det idag utan alla tisdagar...Så ofta vi kan i alla fall. Vi gick och la oss som vänner och såg båda fram emot tisdagen.

Och tisdagen kom... Och inte fan hade vi någon datekväll! Det har gått i ett hela dagen så plötsligt insåg vi att klockan var 23.30 och E var vaken... Inte mycket till tisdag kvar. Båda var trötta och inte alls sugna på att umgås. Men trots detta så bunkrade vi under tystnad upp lite chips och läsk framför en film. Jag satt med E i famnen och ammade och M satt en bit bort.. Mysig date va? Kanske inte.. men när E var nöjd och belåten och äntligen somnat om igen så fann jag mig själv ihopkrupen som en nykär tonåring i Es famn, och det var som förut igen, för en sekund var det bara vi två..en chipsskål och en dålig film. Det var kanske inte tisdag längre utan klockan hade passerat midnatt med någon timme. Men vad gör väl det? Livet är svårt att planera, speciellt när det handlar om romantik och kärlek.

Men trots att vi bråkar ibland, sårar varandra och inte riktigt förstår. Så är jag ändå lika nykär nu som när vi träffades, och jag kan fortfarande känna mig som en tonåring där i soffan.. Och det är något jag värderar stort.

Ska det verkligen vara såhär? Återigen som så så många kvällar så sitter jag tyst i sovrummet sen 4 timmar tillbaka efter ett gräl han rusade ifrån. Jag tänker inte gå till honom när det var han som gick. Återigen så låtsas han som inget hänt. Han sitter vid datorn och spelar.

Han kom in med E för att hon skulle ha mat och räckte henne till mig. Kunde han inte bett om ursäkt? Hållit om mig och i alla fall låtsas att han förstod. I alla fall försökt....

Ibland undrar jag varför vi kämpar, varför leva med en människa man bråkar så mycket med? Varför stanna i något som får en att må dåligt? Det är småbarnsåren som är värst säger dom som vet. Vi hinner inte med varandra, men stämmer verkligen det?

Han hinner ju sitta vid datorn varje kväll. Eller tvn. Och samma sak för mig. Vi skulle kunna hinna med varandra..bara det att vi har andra prioriteringar.


Jag känner mig inte sedd. Jag känner mig inte lyssnad på. Och jag känner mig inte förstådd. Jag hatar hatar hatar dessa kvällar!! Det har blivit för många såna nu. Jag känner mig inte älskad. Och det känns förjävligt.

Mitt syfte med denna blogg är att skrika/skriva ur mig allt kaos.. om det blir mycket eller lite kan jag inte svara på.

Jag är en helt vanlig person. Har en fantastisk make som gör allt för mig och som jag älskar och värderar väldigt högt, två fantastiskt fina döttrar, en hund.. ja ett svenssonliv helt enkelt...i alla fall på ytan.

Jag har allt detta. Men jag har även en jobbig bakgrund, bipolär sjukdom, adhd, borderline och tvångsmässig personlighetsstörning (eller ocd som folk kallar diagnosen). Dessa sjukdomar gör att min vardag blir ganska jobbig ibland. Ibland var väl en underdrift...Jag är tydligen en svår människa att leva med har jag fått höra. Och det kanske stämmer..jag står knappt ens ut med mig själv så förstår att andra inte gör det heller.

Jag jobbar med mina problem dagligen och det är inte lätt. Ibland vill jag bara ge upp...nu vill jag bara ge upp. Men jag kan inte ge upp, jag får inte...Jag måste kämpa för mina barn...älskade lilla E, älskade lilla N, det är tur att jag har er. Det är tur att jag har eran far...
Det här kanske inte var så sammanhängande. Men livet är oftast inte det. Bara att leva med det helt enkelt.