Ska det verkligen vara såhär? Återigen som så så många kvällar så sitter jag tyst i sovrummet sen 4 timmar tillbaka efter ett gräl han rusade ifrån. Jag tänker inte gå till honom när det var han som gick. Återigen så låtsas han som inget hänt. Han sitter vid datorn och spelar.

Han kom in med E för att hon skulle ha mat och räckte henne till mig. Kunde han inte bett om ursäkt? Hållit om mig och i alla fall låtsas att han förstod. I alla fall försökt....

Ibland undrar jag varför vi kämpar, varför leva med en människa man bråkar så mycket med? Varför stanna i något som får en att må dåligt? Det är småbarnsåren som är värst säger dom som vet. Vi hinner inte med varandra, men stämmer verkligen det?

Han hinner ju sitta vid datorn varje kväll. Eller tvn. Och samma sak för mig. Vi skulle kunna hinna med varandra..bara det att vi har andra prioriteringar.


Jag känner mig inte sedd. Jag känner mig inte lyssnad på. Och jag känner mig inte förstådd. Jag hatar hatar hatar dessa kvällar!! Det har blivit för många såna nu. Jag känner mig inte älskad. Och det känns förjävligt.

Mitt syfte med denna blogg är att skrika/skriva ur mig allt kaos.. om det blir mycket eller lite kan jag inte svara på.

Jag är en helt vanlig person. Har en fantastisk make som gör allt för mig och som jag älskar och värderar väldigt högt, två fantastiskt fina döttrar, en hund.. ja ett svenssonliv helt enkelt...i alla fall på ytan.

Jag har allt detta. Men jag har även en jobbig bakgrund, bipolär sjukdom, adhd, borderline och tvångsmässig personlighetsstörning (eller ocd som folk kallar diagnosen). Dessa sjukdomar gör att min vardag blir ganska jobbig ibland. Ibland var väl en underdrift...Jag är tydligen en svår människa att leva med har jag fått höra. Och det kanske stämmer..jag står knappt ens ut med mig själv så förstår att andra inte gör det heller.

Jag jobbar med mina problem dagligen och det är inte lätt. Ibland vill jag bara ge upp...nu vill jag bara ge upp. Men jag kan inte ge upp, jag får inte...Jag måste kämpa för mina barn...älskade lilla E, älskade lilla N, det är tur att jag har er. Det är tur att jag har eran far...
Det här kanske inte var så sammanhängande. Men livet är oftast inte det. Bara att leva med det helt enkelt.